PFAS (poly- och perflourerande alkylsubstanser) är ett samlingsnamn för en stor grupp industriellt framställda ämnen. De förekommer inte naturligt, utan började framställas i mitten av 1900-talet på grund av sina speciella kemiska egenskaper.
Det finns över 4000 olika PFAS-ämnen och de mest kända substanserna kallas PFOS och PFOA. Kemikalier med innehåll av dessa ämnen har många användningsområden och idag finns PFAS i miljön och kan förorena dricksvatten. PFAS som släpps ut i miljön hamnar till slut i grödor och livsmedel, eftersom dessa ämnen i princip inte kan brytas ner. Många PFAS misstänkts vara skadliga och kan ansamlas i djur och i människor, så kallad bioackumulering.
Det alla PFAS har gemensamt är att de består av en kolkedja där väteatomerna helt eller delvis är utbytta mot fluoratomer. Bindningen mellan kol och fluor är extremt stark vilket gör att PFAS är en grupp mycket stabila (persistenta) ämnen.
Några PFAS bryts inte ner alls medan andra bryts ner extremt långsamt till andra PFAS-ämnen. Det har inte via studier kunnat påvisats att det sker fullständig nedbrytning i miljön, vilket innebär att PFAS-ämnen stannar kvar i miljön i någon form för alltid.
PFAS-ämnena har en vattenlöslig (hydrofil) och en vattenavstötande (hydrofob) del och det gör att de gärna lägger sig som ett skikt, till exempel mellan vatten och ett organiskt lösningsmedel eller mellan vätska och en fast yta. Se schematisk bild för PFAS-ämnen i figur 2. I vissa fall finns även en "kopplingsgrupp" som länkar ihop den hydrofila och hydrofoba delen. De tre olika delarna kan variera, vilket innebär att det finns en stor utvecklingsmöjlighet för nya PFAS.
Vattentäkter, både ytvatten- och grundvattentäkter, som ligger i områden där det finns eller har funnits brandövningsplatser eller platser där bränder har släckts med brandskum innehållande PFAS kan förorenas av PFAS.
Åtgärdsgräns för PFAS i dricksvatten
Det finns idag inga rättsligt bindande gränsvärden för PFAS i livsmedel och dricksvatten, men enligt 7 § i Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) får dricksvatten inte innehålla ämnen i sådana halter att de kan utgöra en risk för människors hälsa. Livsmedelsverket har därför tagit fram rekommendationer till dricksvattenproducenter och kontrollmyndigheter genom en åtgärdsgräns för PFAS.
Den åtgärdsgräns som tagits fram gäller för summan av 11-PFAS i dricksvatten. Denna åtgärdsgräns för PFAS i dricksvatten är idag satt vid 90 nanogram/liter (>90ng/l). Eftersom PFAS-ämnen tillförs kroppen även från andra källor än dricksvatten och ansamlas i kroppen bör summan av PFAS-11 i dricksvatten vara så långt under 90 ng/l som möjligt. Från tabell i figur 3 framgår dom elva PFAS som är lämpliga att analysera enskilt samt även totalt sammanslaget för att kunna jämföras mot rekommenderad åtgärdsgräns.
Giftigheten hos de flesta PFAS är dåligt känd, varför Livsmedelsverket antagit en konservativ hållning och antar att alla ämnen som ingår i PFAS-11 är lika giftiga som perfluoroktansulfonat (PFOS). Rekommendationerna uppdaterades 2016 och kommer att revideras utifrån Efsas nya riskbedömning av PFOS, PFOA, PFNA och PFHxS samt utifrån det nya dricksvattendirektivet från EU-kommissionen.
